Undrar om min cykel visste vart den var på väg när vi startade vår resa i slutet av juli ... jag visste inte! Hade nog en dröm men inte tro på att drömmen kunde bli sann.
En dag innan Nordic Missions Conferences var slut, såg jag en norskregistrerad bil med cykelställning. Ett litet hopp tändes i mig. Jag fick reda på vems bil det var. Tog mod till mig och frågade dem om möjligen min cykel kunde åka med dem till Oslo. Vilken flax, de hade plats för en cykel så min cykel fick åka med dem. Själv fick jag fundera ut ett sätt att ta mig tillbaka utan cykel till Nagu.
En månad senare återförenades jag och min cykel i Norge. I början var det nog nervöst att cykla runt till olika ställen. Dels pga att jag inte har en karta, så vad om jag cyklar vilse?, dels pga att min cykel har lite svaga bromsar, det är ju en hel del nedförsbackar bland alla uppförsbackar, klarar jag av att bromsa i tid? Såhär långt allt väl. Första turen kändes lång som fattigåret trots att den var bara 4 km. Följande gång jag cyklade samma väg blev jag förvånad, Öhh, e ja framme redan?". En annan tur cyklade jag fel för jag trodde inte jag cyklat så lång som jag gjort.
De första turerna ner till Sandvika till arbetsförmedlingen har jag åkt med bil, "det är ju så långt dit" ... Häromdagen när jag var ute och cyklade såg jag en skylt där det stod "Sandvika 2 km". Öh? Det är ju inte långt ... Så nästa gång jag skulle ner till arbetsförmedlingen kollade jag kartan (på nätet) och märkte att det är ju bara 7 km hemifrån till Sandvika. Det är ju kortare än vad jag cyklat för att köpa en liter mjölk hemma i Finland ... varför då ta bilen? 
Då gällde det att memorera rutten så att jag utan karta skulle hitta fram. Allt klart och jag ger mig iväg. Tror du jag hittade min rutt? Rätt svar: nej. Men jag hittade en kortare och trevligare rutt och fram kom jag. Det är sen en annan historia att jag inte fick den hjälp jag åkt ner för att få ... å inte fick jag bankkonto åt mig heller, för jag har inget arbetskontrakt ... men en härlig cykeltur i strålande solsken och sjuka benmuskler pga uppförsbackarna fick jag. :)
Wondering if my bicycle knew where it was heading when we started our trip in late July ... I did not know! Had a dream, though, but not faith enough that the dream could come true.
A day before the Nordic Missions Conferences was over, I saw a Norwegian-registered car with bike rack. A little hope was kindled in me. I found out whose car it was. Took courage and asked them if perhaps my bike could go with them to Oslo. Wow, they had room for a bicycle and my bike could go with them. I myself had to figure out a way to get back to Nagu without a bike.
A month later me and my bike was reunited in Norway. In the beginning, it was nerve-racking to take a ride. Partly because I do not have a map (what if I got lost?), partly because the brakes on my bike are not the best (there's a lot of downhills among all the uphills, will I be able to stop in time?). So far, so good. The first trip seemed long as "the year or famine", even though it was only 4 km. The following time I rode the same route, I was surprised, "Ohh, am I already there?". Another time I took a wrong turn because I did not think I cycled as long as I had.
The first trips down to Sandvika to the employment office I've gone by car, "it's so far away" ... The other day when I was out cycling I, I saw a sign that read "Sandvika 2 km". "Uh? That's not far ..." So the next time I headed down to the unemployment office, I checked the map (online) and noticed that it's only 7 km to Sandvika. It's shorter than I cycled to buy a liter of milk at home in Finland ... then why take the car?
Then I had to memorize the route so that I would find my way there without a map. That done and I'm off. Do you think I found my route? Correct answer: no. But I found a shorter and more pleasant route. Then it's another story that I did not get the help I needed ...and I did not get a bank account either, because I have no work contract ... but I got a lovely bike ride in fantastic sunshine and sore leg muscles due uphill. :)
