Cykla i Norge

Undrar om min cykel visste vart den var på väg när vi startade vår resa i slutet av juli ... jag visste inte! Hade nog en dröm men inte tro på att drömmen kunde bli sann. 

En dag innan Nordic Missions Conferences var slut, såg jag en norskregistrerad bil med cykelställning. Ett litet hopp tändes i mig. Jag fick reda på vems bil det var. Tog mod till mig och frågade dem om möjligen min cykel kunde åka med dem till Oslo. Vilken flax, de hade plats för en cykel så min cykel fick åka med dem. Själv fick jag fundera ut ett sätt att ta mig tillbaka utan cykel till Nagu.

En månad senare återförenades jag och min cykel i Norge. I början var det nog nervöst att cykla runt till olika ställen. Dels pga att jag inte har en karta, så vad om jag cyklar vilse?, dels pga att min cykel har lite svaga bromsar, det är ju en hel del nedförsbackar bland alla uppförsbackar, klarar jag av att bromsa i tid? Såhär långt allt väl. Första turen kändes lång som fattigåret trots att den var bara 4 km. Följande gång jag cyklade samma väg blev jag förvånad, Öhh, e ja framme redan?". En annan tur cyklade jag fel för jag trodde inte jag cyklat så lång som jag gjort.

De första turerna ner till Sandvika till arbetsförmedlingen har jag åkt med bil, "det är ju så långt dit" ... Häromdagen när jag var ute och cyklade såg jag en skylt där det stod "Sandvika 2 km". Öh? Det är ju inte långt ... Så nästa gång jag skulle ner till arbetsförmedlingen kollade jag kartan (på nätet) och märkte att det är ju bara 7 km hemifrån till Sandvika. Det är ju kortare än vad jag cyklat för att köpa en liter mjölk hemma i Finland ... varför då ta bilen? 

Då gällde det att memorera rutten så att jag utan karta skulle hitta fram. Allt klart och jag ger mig iväg. Tror du jag hittade min rutt? Rätt svar: nej. Men jag hittade en kortare och trevligare rutt och fram kom jag. Det är sen en annan historia att jag inte fick den hjälp jag åkt ner för att få ... å inte fick jag bankkonto åt mig heller, för jag har inget arbetskontrakt ... men en härlig cykeltur i strålande solsken och sjuka benmuskler pga uppförsbackarna fick jag. :)

 

Wondering if my bicycle knew where it was heading when we started our trip in late July ... I did not know! Had a dream, though, but not faith enough that the dream could come true.

A day before the Nordic Missions Conferences was over, I saw a Norwegian-registered car with bike rack. A little hope was kindled in me. I found out whose car it was. Took courage and asked them if perhaps my bike could go with them to Oslo. Wow, they had room for a bicycle and my bike could go with them. I myself had to figure out a way to get back to Nagu without a bike.

A month later me and my bike was reunited in Norway. In the beginning, it was nerve-racking to take a ride. Partly because I do not have a map (what if I got lost?), partly because the brakes on my bike are not the best (there's a lot of downhills among all the uphills, will I be able to stop in time?). So far, so good. The first trip seemed long as "the year or famine", even though it was only 4 km. The following time I rode the same route, I was surprised, "Ohh, am I already there?". Another time I took a wrong turn because I did not think I cycled as long as I had.
The first trips down to Sandvika to the employment office I've gone by car, "it's so far away" ... The other day when I was out cycling I, I saw a sign that read "Sandvika 2 km". "Uh? That's not far ..." So the next time I headed down to the unemployment office, I checked the map (online) and noticed that it's only 7 km to Sandvika. It's shorter than I cycled to buy a liter of milk at home in Finland ... then why take the car?

Then I had to memorize the route so that I would find my way there without a map. That done and I'm off. Do you think I found my route? Correct answer: no. But I found a shorter and more pleasant route. Then it's another story that I did not get the help I needed ...and I did not get a bank account either, because I have no work contract ... but I got a lovely bike ride in fantastic sunshine and sore leg muscles due uphill. :)

språkförbistring....

Man skrattar åt finnen som åker till Tallinn och beställer "Kahvi ja viineri, kiitos!" och blir serverad kaffe och korv. Sen har vi svensken som blir helt ifrån sig när finlandssvensken kommer och frågar om han får paja katten ... Men hur går det när finlandssvensken åker till Norge? Klarar hon sig utan språkförbistringar? Nej det gör hon nog inte. Inte heller rikssvensken som åker till Norge.

En kompis till mig, en barnmorska, berättade att hon flera gånger under sin karriär i Norge varit på vippen eller till och med frågat "Å vems raring är detta?". Rart på norska betyder underlig, så raring blir väl nåt i stil med "vems underliga barn är detta?".

Ja, sen har vi ju alla svenskspråkiga festprissar som har det så roligt på fredag kväll, då tror ju norrmännen att vi haft en lugn och stilla kväll ... Tänk så rart det blir ... ;)

Själv stötte jag på en mening som vållade mig lite huvudbry. Sökte jobb och fick ett mail där det stod följande: "Syns din CV ser interessant ut for vår jobb som anleggsgartner. Har du anledning til å komme på et intervju enten i morgen eller tidlig neste uke?"


Vadå anledning???? klart jag har anledning, jag har ju sökt jobbet och jag är utbildad ... Bestämde mig för att det kanske betyder nåt annat än det jag uppfattar det som. Så jag ringer upp personen för att avtala om tid för intervju. Igen blir jag tillfrågad om jag har anledning att komma följande dag. "Nu var det nu konstigt ändå, klart jag har anledning, jag vill ju ha jobbet!" tänkte jag men svarade bara ett kort "ja, jag har!".

Efter samtalet vände jag mig till det allvetande internet och fick svaret att anledning betyder möjlighet, alltså; har jag möjlighet att komma på intervju följande dag? ... Så nu har jag fifti/siksti tjääns att ha anledning att få jobben!

Tee jotain hyödyllistä...!

... mitäääää? :-?

Hengitän, eiks se riittää, se ole hyödyllistä? Pitäiskö mun todella tehdä jotain muuta? 



((Do something useful...!
...what? I'm breating, isn't that enough, that's useful? Do I rally have to do something else?)

Ibland är det svårt att veta vad som egentligen är tillräckligt. Det finns alltid något mer man kunde ha gjort, något man kunde ha gjort bättre, snabbare, långsammare, billigare, hållbarare...... listan kan göras oändlig.

Hörde ett tal här om dan där talaren konstaterade att läkarkåren kunde skicka hem runt 80% av alla patienter om man kunde bota skuldkänslan. Intressant påstående! Att själ och kropp hör ihop det är jag övertygad om och mycket av våra fysiska krämpor är relaterade till nåt psykiskt.

Hjärtat på bilden brevid fångade min uppmärksamhet när jag gick genom centrum av Oslo en kväll. Damien Hirst är skulptören. Jag tycker att han på ett konkret sätt visat hur mentala händelser påverkar oss fysiskt. 

Ett hårt ord från en kollega är som en nål som tränger in i hjärtat. Ett avvisande från en vän är som ett rakblad som skär upp ett stort sår i hjärta. Även den här listan kan göras hur lång som helst.

Och för att vi inte skall komma för lätt undan snurrar vi en taggtråd av skam och skuld runt vårt hjärta och drar åt riktigt hårt.

Hur får vi då bort de stickande nålarna och skärande rakbladen? Går det ens att skydda sig mot alla dessa nålar och rakblad? Och vem hjälper mig att låta bli taggtråden?

-*-*-*-

Sometimes it's hard to know what really is enough. There is always something more you could have done, something you could have done better, faster, slower, cheaper, more durable ...... the list is endless.

Heard a speech the other day where the speaker noted that the doctors could send home around 80% of all patients if they could cure guilt. Interesting claim! That body and soul belong together I am convinced of, and much of our physical ailments are related to something psychological.

The heart of the picture caught my attention when I walked through the center of Oslo one evening. Damien Hirst is the sculptor. I think he clearly demonstrates how mental events are affecting us physically.

A harsh word from a colleague is like a needle that penetrates the heart. A rejection of a friend is like a blade that cuts up a large wound in the heart. This list is also endless.

And so that we should not come off lightly we take a barbed wire of shame and guilt and spin it around our heart then pulling really hard.

How do we get off the stabbing needles and cutting blades? Is it even possible to protect oneself against all these needles and razor blades? And who will help me resist the barbed wire?

Welcome!

Efter en härlig lång kväll hos kära vänner nere i Lier åkte vi (Anna-Kaisa och jag) till Oslo för att se på stan. Vi hann med två absoluta måsten (om du frågar mig) :) Holmenkollen och Frognerseter, innan vi styrde stegen till Vigelandsparken. Mer om dem i ett annat inlägg.

På kvällen var det välkomst fest mina vänner i Oslo som hade ordnat. Det var något oväntat för mig,  jag hade ju knappt kommit till stan ännu. Likväl var det härligt att känna sig välkommen och accepterad i familjen.

På söndag eftermiddag åkte vi spårvagn hit och dit så länge vårt dagskort var i kraft, efter det promenerade vi lite hit och dit. Vi hann se en del av Tøyen med sina underbara gatukaféer och utsmyckade hus. Vi åkte upp till Majorstuen och tog en tur inom Oslo Microbryggeri som min småkusin grundat och var jag druckit en och annan öl på 90-talet. :)  

Vi gick genom slottsparken och beundrade slottet. Vi strosade längs Karl Johan ner mot Stortinget och vidare in mot centrum. På en mysig Indisk restaurang åt vi en stadig middag innan jag följde Anna-Kaisa till tåget som tog henne till flygfältet.

Ett härligt veckoslut hade kommit till sitt slut. I mitt huvud snurrade tankar på vardagen, hur kommer den att bli? Att vakna ensam i ett tyst hus, hur stor blir kulturchocken när vardagen knackar på dörren?


Broken English:
*After a lovely long evening with dear friends down in Lien, Anna-Kaisa and I went to Oslo to see the town. We managed ti visit two absolute musts (if you ask me) :) Holmenkollen and Frognerseter, before we headed to the Vigeland Park. More about them in another post.
*In the evening there was the welcome party for me which my friends in Oslo had arranged. It was something unexpected for me, I had bearly arrived. Nonetheless, it was nice to feel welcomed and accepted in the family.
*On Sunday afternoon we went sight seeing again, took the tram here and there untill our day card was not valid any longer, after that we walked here and there. We manage to see a part of Toyen with its wonderful street cafes and ornated houses. We went up to Majorstuen and took a tour in to Oslo Microbryggeri, founded by my second cusine and where I had a beer or two in the 90s. :)
*We walked through the palace grounds and admired the castle. We strolled along Karl Johan down to the Stortinget and further in towards the center. In a cozy Indian restaurant we ate a hearty dinner before I followed Anna-Kaisa to the train that took her to the airport.
*A lovely weekend had come to an end. In my head was spinning thoughts of everyday life, how will it be? Waking alone in a quiet house, how big will the culture shock be when everyday life knocks on the door?