Tee jotain hyödyllistä...!

... mitäääää? :-?

Hengitän, eiks se riittää, se ole hyödyllistä? Pitäiskö mun todella tehdä jotain muuta? 



((Do something useful...!
...what? I'm breating, isn't that enough, that's useful? Do I rally have to do something else?)

Ibland är det svårt att veta vad som egentligen är tillräckligt. Det finns alltid något mer man kunde ha gjort, något man kunde ha gjort bättre, snabbare, långsammare, billigare, hållbarare...... listan kan göras oändlig.

Hörde ett tal här om dan där talaren konstaterade att läkarkåren kunde skicka hem runt 80% av alla patienter om man kunde bota skuldkänslan. Intressant påstående! Att själ och kropp hör ihop det är jag övertygad om och mycket av våra fysiska krämpor är relaterade till nåt psykiskt.

Hjärtat på bilden brevid fångade min uppmärksamhet när jag gick genom centrum av Oslo en kväll. Damien Hirst är skulptören. Jag tycker att han på ett konkret sätt visat hur mentala händelser påverkar oss fysiskt. 

Ett hårt ord från en kollega är som en nål som tränger in i hjärtat. Ett avvisande från en vän är som ett rakblad som skär upp ett stort sår i hjärta. Även den här listan kan göras hur lång som helst.

Och för att vi inte skall komma för lätt undan snurrar vi en taggtråd av skam och skuld runt vårt hjärta och drar åt riktigt hårt.

Hur får vi då bort de stickande nålarna och skärande rakbladen? Går det ens att skydda sig mot alla dessa nålar och rakblad? Och vem hjälper mig att låta bli taggtråden?

-*-*-*-

Sometimes it's hard to know what really is enough. There is always something more you could have done, something you could have done better, faster, slower, cheaper, more durable ...... the list is endless.

Heard a speech the other day where the speaker noted that the doctors could send home around 80% of all patients if they could cure guilt. Interesting claim! That body and soul belong together I am convinced of, and much of our physical ailments are related to something psychological.

The heart of the picture caught my attention when I walked through the center of Oslo one evening. Damien Hirst is the sculptor. I think he clearly demonstrates how mental events are affecting us physically.

A harsh word from a colleague is like a needle that penetrates the heart. A rejection of a friend is like a blade that cuts up a large wound in the heart. This list is also endless.

And so that we should not come off lightly we take a barbed wire of shame and guilt and spin it around our heart then pulling really hard.

How do we get off the stabbing needles and cutting blades? Is it even possible to protect oneself against all these needles and razor blades? And who will help me resist the barbed wire?